Okej, så nu har det gått väldigt lång tid utan att jag skrivit någonting. Det började med att jag var upptagen och dessutom kände att jag inte visste vad jag skulle skriva om, men förvandlades snabbt till att det helt enkelt hade hänt för mycket för att jag behändigt skulle kunna sammanfatta det och därför inte ville ta itu med det.

En stor händelse som inträffat är att min mobil blev stulen när jag var ute på en klubb. Det var förstås fruktansvärt, förödmjukande och allmänt hemskt. Jag mådde rätt dåligt över det i några dagar. Nu har jag en lite billigare Huawei, som tydligen är det mest pålitliga kinesiska märket. Jag visste inte om jag kommer kunna använda en mobil köpt här i Sverige (i och med Kinas problem med Google, etc.), så det blev en mer tillfällig telefon. Det visade sig att jag tydligen inte kan installera en massa av apparna jag vill ha på den. Det är lite komplicerat, men det har att göra med att jag inte kan använda Google play, som alltså är licensierat av Google och separat från Android OS, som är fritt. Detta suger. Men detta är livet i Kina. Jag har vant mig vid min telefon nu (även om den är störande på en del vis) och har lyckats hitta alternativa lösningar på de problem jag hittills stött på. Någonting ledsamt är ju att kameran inte är lika bra som på min förra mobil.

En annan tråkig incident (om än inte riktigt av samma proportioner) var att en tvättmaskin förstörde min bästa outfit! Rev upp fållen på en av mina tröjor. Himla Kina. Vagt relaterat är det faktum att man inte borde ha på sig ljusa kläder i Kina. Maten här stänker överallt! Oräkneliga är gångerna då jag ätit, säg, en skål nudlar med soppa och sedan upptäckt små orangea stänk på mina blusar och kjolar. Är det bara jag? Nej, det är maten.

Min vän Iris som äter jiaozi, ytterligare ett exempel på den oändliga mängden kinesisk stänkmat!

Mat som inte stänkte! På en buddistisk, helvegetarisk restaurang, ett sådant där ställe med mycket fejkkött. På bilden syns tre olika tofurätter. Jättegott!

Jag har varit på mitt livs första professionella massage! Det var kanske på tiden. Om man bor i Kina så är det ju någonting man borde passa på att göra. Det var ett ställe som skulle ha blinda massörer, och några av dem verkade vara det, fast hon som masserade mig var det inte. I vilket fall som helst kändes det ganska underbart.

Bäddarna man fick ligga på.

Aaron, Oisin och Manny, sällskapet som jag gick dit med. 

Jag hjälpte en av Beishidas amerikanska engelsklärare att hålla i tävlingsinriktade lekar för att få eleverna att tala engelska. Alltså, jag var inte riktigt säker på vad det var för något jag anmälde mig till, men jag fick material och en powerpointpresentation att förhålla mig till, och så var det plötsligt jag, ensam, som stod uppe vid tavlan framför ett klassrum fullt av kinesiska universitetselever. Det visade sig vara roligt! Det var också intressant att se hur eleverna förhöll sig till mig. Jag var ju liksom deras lärare och förtjänade respekt, men samtidigt så är jag ju liksom ung och en elev på deras universitet. Något förvirrande blev jag också kallad vacker av tre av dem. Kulturskillnader? Kina. Det var i alla fall en väldigt intressant upplevelse.

Den första veckan i oktober hade vi ledigt, men självklart kunde jag inte lämna Beijing, för mitt pass var fortfarande borta på visaförlängning (totalt 37 dagar!). Dock så var jag till Silk Market (som marknadsför sig själv som Kinas första marknad för lyxprodukter...) och 798, vilket är ett konstdistrikt.

Jag som äter kaolengmian (vilket är jättegott och som jag ibland utvecklar sug efter), precis utanför 798. (En av mina fina egenskaper är min självdistans.)

Inne i 798.

Också inne i 798.

Jag har nu anmält mig för att ta IELTS, ett av världens största engelskacertifieringstest, om en månad. Det är fett dyrt. Det hela känns också en smula ironiskt, för jag har liksom hjälpt kineser att plugga engelska inför just IELTS, och nu ska jag själv ta dem för första gången. Jag är lite nervös. Förhoppningsvis går det bra.

Om tre dagar har jag mitt mid-terms i konversation, och måndagen och tisdagen därpå har jag proven i läsa/skriva, hörförståelse och tidningsläsning. Det känns inte alls som att halva terminen snart har gått! Jag kom ju typ nyss. I alla fall så får vi se hur det går.

I allmänhet känner jag inte att jag ansträngt mig riktigt lika mycket den här terminen, åtminstone inte när det kommer till skolarbetet. Jag tror dock att jag eventuellt har lärt mig mer den praktiska vägen än tidigare. Fast jag har inte alls uppfyllt min kvot av fritidssysselsättning på kinesiska! Ända sedan dagarna efter att jag förlorade min fina mobil och liksom ville låtsas att jag inte var i Kina, problemens och krånglets land, har jag tittat väldigt mycket på Parks and Rec. Vilket ju förstås varit väldigt njutbart, men knappast främjat min kinesiskainlärning.

Provade tibetanskt smörte för första gången! Te, smör och salt. Slutsats: Intressant idé, men jag håller mig nog till vanligt kinesiskt te eller mjölkte.

Kina är ett sådant intressant ställe.

Kvällning i hutong.  

Så mitt förra inlägg var inte det mest positiva jag laddat upp. (Kanske inte det mest negativa heller, för den delen.) Men som skrivet blev det aldrig avslutat heller. Det har gått nio dagar sedan jag kom hit, och det har hänt fruktansvärt mycket.

Först och främst blev jag förvånad. Jag trodde att jag visste att jag hade att förvänta mig den här gången, och bortsett från det uppenbara undantaget jag nämnde i mitt förra inlägg har det också stämt rätt bra. Men vad jag inte var förberedd på var hur tufft det skulle vara. Det har inte varit lika jobbigt som förra gången, för då var jag verkligen helt själv i ett främmande land med ett främmande språk, och den här gången har jag definitivt mer koll på läget (och så har jag ju Evelyn). Men det har varit jobbigt. Det är en väldigt stor omställning, och det är jobbigt att inte ha vänner (Evelyn har sitt eget, väldigt upptagna liv, så hon kan inte hänga med mig hela tiden). Men det märkliga är just hur det har gått upp och ned. Ibland har jag känt mig missmodig, ibland har jag känt mig väldigt upprymd.

Jag har hunnit träffa rätt många människor, och jag hoppas hinna träffa ännu fler. Även om det är jobbigt att vara bland bara en massa nya människor är det här verkligen ett fantastiskt tillfälle att träffa en massa intressanta människor.

Beihai - Beijings kanske mest kända park. Hade egentligen aldrig varit därinne förut, men jag var där i måndags med en grupp människor.

 Måndagen var midhöstfestivalen, Kinas näst viktigaste högtid,  så det var en röd dag. Alltså började mina lektioner i tisdags. Nå, ungefär. Vi fick nämligen storbesök; Xi Jinping, president av Kinesiska Folkrepubliken, kom till Beishida och höll ett tal. Inte för att jag var ens i närheten av honom - hela området omkring honom blev avspärrat, och vi fick egentligen inte direkt röra oss omkring campus och helst inte lämna campus heller. Kineserna var helt till sig. Vid ett tillfälle var jag inte ens tillåten att lämna mitt dorm. Jag lyckades till slut komma iväg till min lektion efter ha tjatat lite på en säkerhetsvakt, som då eskorterade mig och en grupp andra elever några hundra meter till vår lektionsbyggnad. Tre av mina klasskamrater hade lyckats dyka upp. Inte vår lärare. Det blev en halv lektion den dagen. Nästa dag provade jag att hoppa upp en nivå, och resten av veckan har jag stannat i den klassen.

Jag  lyckades flytta! Jag är numera tillbaka i samma dorm jag bodde i förra terminen. Det känns bra. Jag har en jättetrevlig rumskamrat - en tjej som är halvt thailändsk, halvt kinesisk och uppvuxen i Kina (hon kan nästan ingen engelska).

Annars kan jag erkänna att jag varit ute och festat rätt mycket under helgerna. Det är ett traditionellt sätt att lära känna nya människor på, och jag har haft det roligt! Till exempel så var jag och sjöng på ett KTV-ställe med en grupp människor igår, och i fredags firade vi en tjejs födelsedag.

Nu känns det som att allt har börjat lugna ner sig litegrann. Det känns bra. Och faktum är att det inte alls är konstigt att vara tillbaka. Det kan ibland kännas lite märkligt att mina gamla vänner inte är här, men den här platsen är så välbekant, och på en del sätt känns det som att jag varit här hela tiden. Det är intressant att jämföra vilken roll jag intar med de nya människor jag träffar nu med den jag intog med de jag träffade för ett år sedan - för ett år sedan var jag osäker och rätt klängig, jag hade inte någon koll på någonting, och numera är det liksom jag som har koll, vet var man ska gå, förklarar hur saker funkar och är den som sätter sig i framsätet i taxin och tar på sig att prata med chauffören.

  Hej igen, kinesisk mat! 

(Inlägg påbörjat förra lördagen, dagen efter att jag kom, men aldrig avslutat.)

Åh, Kina, vilken monstrositet du är! Jag trodde, jag trodde faktiskt att jag kind of kände Kina, och liksom var förberedd. Ack, så jag bedrog mig!

Efter att mitt plan från Amsterdam fick problem och vi var tvungna att byta så kom vi slutligen iväg cirka fyra timmar efter schemat. Färden var rätt tråkig; det var natt större delen av tiden, och jag var väldigt trött, men hade självklart stora problem med att sova. Under tiden fluktuerade mina känslor vilt, och med en känslighet född ur sömnbrist gick jag från att vara väldigt upprymd och framtidsviss till att fundera på hur förödmjukande det vore att bara åka hem efter en vecka.

Väl ute ur flygplatsen tog jag en taxi in till staden (och den här gången betalade jag inte det tredubbla priset till skillnad från för ett år sedan!). Under den timmen det tog att komma till Beishida hann jag tänka ännu mer, och jag kom fram till att jag trots allt var väldigt glad över att vara här.

Jag mötte Evelyn, och hon och jag höll på och gå runt och försöka ställa mig i kö till andra dorms (jag har ett rum, men det är i det dyraste, och dessutom kommer jag bli tvungen att flytta den första december, över en månad innan terminsslutet, om jag bor här). Då upptäckte jag just hur gruvligt jag var misstagen. Jag trodde att registreringen för terminen skulle vara på måndag, och att man så skulle ha den veckan på sig med att registrera sig. Haha, nej, registreringen var FÖRRA måndagen. Detta var sen fredagseftermiddag, och jag hade sisådär en timme på mig innan registeringen helt skulle vara över. Jag var inte redo; jag saknade mitt försäkringsbevis, hade inte tillräckligt med pengar för terminsavgiften och inte heller hade jag fått ett boendeintyg från mitt dorm.

Den följande timmen var en av de absolut värsta i hela mitt liv. Mattan hade helt ryckts undan från under mina fötter - jag hade väntat mig att jag i lugn och ro skulle kunna vänja mig vid att vara tillbaka, fixa min ekonomi och boendesituation och vara här när alla nya elever började komma. Nej, istället var det som att en vecka av mitt liv försvunnit! Och den otroliga stressen. Det var inte alls kul. Som tur är har jag min fina vän Evelyn, som följde med mig, hjälpte mig tala med alla (min kinesiska var så att säga bortstressad ur min hjärna), var lugnande och uppmuntrande och gav mig råd! Jag vet inte om jag hade hunnit utan henne.

Nämen hejsan på er allihop! Efter påtryckningar (nå, uppmuntran) från släkt och familj återvänder nu bloggen där Märit förtäljer fler erfarenheter och intryck från hennes liv i Kina!

Jag hade ju tänkt att jag skulle skriva ett avslutande inlägg innan jag faktiskt åkte från Kina, ett sådant där inlägg fullt med reflektioner om vad min vistelse där har gett mig och så. Men sedan så blev det tydligen inte så. Mina sista dagar i Beijing var lite smått kaotiska, så det blev inte av. Sedan blev det liksom aldrig rätt tillfälle att skriva det när jag väl kommit hem heller. Men nu hör ni från mig! Utvilad och med ny energi att ta mig an det  främmande efter en härligt avslappnad sommar i Sverige. Hoppas jag att jag är.

För tillfället sitter jag på Schiphol, flygplatsen i Amsterdam, och väntar på mitt nästa flyg. Så hur känns det nu då, är väl kanske den frågan man brukar få svara på i den här situationen. Det känns märkligt, det är vad det gör. Alltså, jag har varit redo att åka hemifrån ett tag nu, och det känns bra att komma iväg och göra något igen. Men jag har ju, liksom brukligt kanske också är, några tvivel. Tvivel nummer ett är helt enkelt att jag kommer att tycka att det är tråkigt, att det blir samma sak igen. Jag kan inte precis säga att den rädslan är fullkomligt ogrundad - jag har gått runt den senaste tiden och sett hur mitt nuvarande  jag speglar mitt jag för ett år sedans handlingar och känslor. Fast det i sig påminner mig om hur annorlunda det är den här gången; jag kastar mig inte ut i det okända, jag vet vad jag ger mig in på. Det förstärker också min förståelse av allt det som Kina redan lärt mig (det där som jag skulle tagit upp i det där avslutande inlägget som aldrig blev skrivet).

Den vikigaste av de lärdomarna är nog att livet är ett långt led av ångestmoment. Ja, faktiskt är jag på sätt och vis otroligt tacksam över att ha fått vuxenhet påtvingad mig från den kinesiska byråkratimaskinen. Kina, med dess oändliga krångel och bisarra hinder, fick mig att slutligen inse att livet inte börjar när man kommit i mål efter en lång hinderbana för att komma dit man vill; hinderbanan är livet självt, och det går inte att tänka att man ska börja leva "sedan". För att leva ett lyckligt liv gäller det bara att lära sig att man bara kan göra sitt bästa, och när man gjort det så måste man tillåta sig själv att inte känna ångest, tvinga sig själv till att inte känna ångest.

Så det är precis vad jag säger till mig själv nu. Jag har gjort mitt bästa. Jag vet att jag älskade min vistelse i Kina, så jag återvänder nu och hoppas att jag kommer trivas igen. Jag har inga garantier, för sådana får man inte, men jag har gjort det bästa jag kunnat. Och Kina är ju verkligen ett intressant land!

Mina förhoppningar för denna gången i Kina är: att jag ska träffa fler fantastiska och intressanta människor (hände förra gången!), att jag ska bli flytande på kinesiska (den blir det till att jobba på hårt med!) och att jag återigen ska få uppleva den nästan magiska uppskattning jag får för nuet av den bisarra samling händelser som har varit min tillvaro i Kina. Jag är kanske inte till hundra procent övertygad om att allt kommer hända, och jag är sannerligen inte naiv nog att tro att det kommer att bli en dans på rosor, men mina chanser för ytterligare roligheter är goda!

(Skrivet igår.)

Heh, maj månad har inte ett enda inlägg. Jag som som hade sådana goda avsikter. Den bakomliggande förklaringen är först att min fina vän Tea var här på besök i två veckor, och att jag därefter... glömde blogga. Sådant händer. När jag väl kom ihåg bloggen visste jag också att jag ju borde redogöra för allting under den långa tiden jag inte skrivit, och det verkade som ett ofantligt projekt (och jag borde ju plugga, nämen, jag kan ju titta på kinesiska tv-serier, oj oj, gänget ska äta middag ihop, etc.).

Så, jag går inte in på detalj rörande Teas besök, även om det kanske egentligen skulle förtjäna ett eget inlägg. Det kändes surrealistiskt att se henne komma ut på flygplatsen, att krama henne och prata med henne. Det var åtta månader sedan vi senast sågs. Under i synnerhet första veckan låg hela tiden den där lite overkliga känslan i bakgrunden - hon är ju en del av mitt Sverigeliv, inte mitt Kinaliv. Jag pratade svenska ansikte mot ansikte med någon! Hon ställde frågor! Jag vet inte om ni minns, men under mina första månader här skrev jag en del om hur jag sakta insåg meningslösheten i att ställa alla dessa frågor. Denna insikt är något som alla västerlänningar i Kina når efter att ha bott här ett tag. När vi umgås med varandra låter vi den där gigantiska pyramiden med ölflaskor gå utan att ifrågasätta, det är inget konstigt med skyltar på allmänna platser som förbjuder folk att hänga upp sin tvätt på tork, vi märker knappt barnen som kissar överallt. Jag märkte det redan när min familj var här, men ibland kunde jag till och med bli lite frustrerad, du vill ha svar på allting, men det enda svar jag kan ge dig är att rycka på axlarna och säga ”Kina”. När hon var här blev också mina språk väldigt röriga. Inte nog med att jag upplevde svårigheter med att uttrycka mig oavsett vilket språk det än handlade om, ibland vände jag mig till mina andra vänner för att ställa en fråga och möttes av oförstående blickar - jag hade sagt det på svenska. Cassi sade också att min engelska fick mer av en svensk accent. Det var också konstigt att ha lektioner, helt på kinesiska, angående kinesiska och Kina, och sedan skynda iväg för att träffa Tea och göra saker. Men trevligt var det! Vi gjorde gjorde en massa skoj ihop, diskuterade en massa (och vad skönt det var att ha en samtalspartner med typ precis samma värderingar och kultur som jag själv). Vi myste ihop, fick matförgiftning ihop (min första!), deltog på taekwondon ihop, och jag känner att hon fick en rätt bra bild av mitt liv här, samt en rätt bra bild av Beijing.

 Tea, Ordförande Mao och en saluterande man. Dagen då vi besökte Förbjudna staden regnade det. Men det var lite småmysigt i alla fall.

Inne i Prince Gongs Mansion. Rätt flott. Bättre underhållet än Förbjudna staden.  

Sejin, Tea, Allen och jag var iväg till temarknad, och det blev en av de mest kinesiska upplevelser jag haft. En riktigt genomtrevlig tjej från Fujian vars släkt drev denna butik (med hälften hemma i Fujian producerandes te) bjöd oss på vitt te, grönt te, Pu'Er, och jasminte av hög kvalité, småpratade med oss i typ tre timmar och sade till oss att vi inte behövde köpa något. Personalen köpte oss sedan också middag. Det slutade med att vi allihop köpte rätt mycket (rätt högklassigt) te. Gott var det också.

Annars kan jag nämna att saker såsom stressade visumansökning, halvlyckade rumsreservationer, dyra depositioner, oklara deadlines och annat vanligt Kinatjafs har pågått. Men det är inte så intressant. Kina har tillhandahållit en mycket grundlig kurs i vuxenförberedelser, tror jag. Det kanske absolut viktigaste jag lärt mig här är att ångestmomenten aldrig tar slut; de är en del av livet som man helt enkelt måste lära sig att hantera.

På sistone har min rumskamrater börjat gå mig mer och mer på nerverna. Hon ligger i sängen hela dagarna, går typ aldrig på lektioner, har luftkonditioneringen på jättekallt, hostar när jag ska sova, etc. Men det värsta av allt är den oproportionerliga vrede och maktlöshet hennes långsamma smaskätande framkallar hos mig. Finns det något bra sätt att säga till någon att man ogillar sättet de äter på? Men snart bor vi inte längre tillsammans.

För några veckor sedan var EU-parlamentsvalet. Jag röstade! Jag åkte till svenska ambassaden och röstade i mitt livs första riktiga politiska val. Jag kände att jag kanske egentligen borde ha haft bättre koll på vad partierna  hade för förslag och mål, men det ska sägas att det är möjligt att jag faktiskt visste mer nu än jag hade gjort om jag hade varit i Sverige. I Kina har jag nämligen en något strikt policy var rörande min fritid när jag är ensam - jag tillåter inte mig själv att läsa böcker eller se tv-serier på något annat språk än kinesiska. Så det blir rätt mycket tittande på kinesiska tv-serier. Men något jag unnar mig (jag ser på det som mitt guilty pleasure) är att läsa svenska nyheter. Den länken till mitt hem, till de värderingar och den världssyn jag är uppvuxen med, innebär en stor tröst för mig, vilket fått till resultat att jag faktiskt är mer uppdaterad här än jag var hemma i Sverige.

Nu sätter jag mig och skriver igen efter att ha varit ute och ätit med fem kineser från taekwondon. Idag kom inte särskilt många till träningen, delvis för att det är lördag, men antagligen också mycket för att i onsdags var det sista gången coachen kom, så från och med nu är det självträning eller bli ledd av personer med högre bälten som gäller. Jag stannade tills även de sista var överens om att gå, och då blev det vi sex som tillsammans gick ut och åt på Xinjiang-restaurangen i närheten. Det som var slående med upplevelsen var att jag plötsligt mindes ett tillfälle snart efter att jag kom till Beijing och gick ut och åt med Sam, två japaner och två koreaner på samma ställe. Asiaterna var inte så bra på engelska, så vi försökte hålla så mycket av konversationen som möjligt på kinesiska. Det gick inte så bra, i synnerhet inte för min del. Jag minns att jag sade rätt lite, och det lilla jag sade kostade mig mycken ansträngning. Denna afton talades förstås (nästan uteslutande) kinesiska, och jag var bekväm med det. Alltså, jag fattade inte allting till hundra procent, och jag var förstås tvungen att fråga om förklaring till ett flertal ord, men kommunikationen flöt på, jag pratade på och jag hade liksom inte ens direkt tänkt på det tills det minnet slog mig. I den stunden blev det väldigt tydligt vilka framsteg jag gjort.

Ett annat framsteg är att jag numera har gult bälte i taekwondo!

Imorgon blir det till att plugga; på måndag och tisdag har jag mina finals i läsa-skriva, hörförståelse och tidningsläsning. Mina konversationsprov (ett enskilt muntligt och ett gruppuppträdande med dialog) var nu i veckan. De gick rätt bra. Alltså, märklig nog har jag en väldigt mycket mer avslappnad attityd till dessa finals än jag har haft inför några av mina prov hittills. Är det kanske för att jag vet att jag ska hem om typ en vecka?

Evelyn och jag som äter Yunnanmat tillsammans.

Vi var lediga i måndags på grund av the Dragon-Boat Festival, en av de kinesiska högtiderna. Vi hade hört att det kanske, eventuellt skulle hända någonting i Houhai, så vi åkte dit. Ingenting särskilt hände. Om man inte räknar de kinesiska gubbarna med de orättvist fina benen som spelade volleyball, de sjukt långa fiskespöna med vilka andra kinesiska gubbar fiskade i floden och de till synes spontant uppkomna "frisörsalongerna" man kunde se ute på gatan.

Allen och jag efter taekwondoträning har precis öppnat upp en varsin zongzi, en triangel av kladdigt ris med (oftast) söt fyllning övertäckt med ett bambulöv. Zongzi äts traditionellt i kombination med the Dragon-Boat Festival, och vår taekwondocoach blev förskräckt när han hörde att jag aldrig provat dem, så han tog med sig och bjöd oss. Förövrigt har det varit väldigt varmt på sistone, så Allen kände tydligen att det var för mycket att ha på sig en tröja.

En rekryteringsposter till Folkets befrielsearmé på campus.

Ute och äter hotpot!  

För att påbörja detta inlägg ungefär där det förra avslutades så visade det sig att mina mid-terms gick rätt bra i alla fall. Man skulle väl kunna formulera det så att jag antagligen inte direkt hade pluggat så mycket mer än jag faktiskt gjorde även om jag hade stannat i Beijing. Eller så kan man det ju tolka det som att jag helt enkelt är begåvad på att utnyttja tiden till fullo. (Fast tidigare erfarenheter säger annorlunda.)

Det mest betydande som hänt sedan jag senast skrev en uppdatering är att min stipendieansökan är ordentligt inskickad nu. Vadå för stipendieansökan, Märit? Det här har du inte sagt någonting om! Jo, alltså, jag har funderat en del. Funderat väldigt mycket, faktiskt. Jag vill stanna ännu längre i Beijing. Det är inte ett hastigt fattat beslut. Jag började fundera på det redan för ett halvår sedan. Det har bara verkat som en allt bättre idé under hela den tidsperioden. (Med undantag för den där lilla perioden då mitt ben fick en infekterad fettklump när jag var ute och reste och jag besökte sjukhuset varje dag, för då kändes det här med att vara i Kina inte så där fruktansvärt kul.) Så då vore det ju förstås en bra idé att ansöka om stipendium, inte sant? Så research gjordes, beslut togs, en ansökan påbörjades. Men detta är Kina (och ett kinesiskt stipendium), så du trodde väl ändå inte att det skulle vara så enkelt? Nej, du måste förstås posta in ansökan med dubbla kopior på allt. Till Bryssel. För att ansöka om ett stipendium den kinesiska regeringen ger ut (till elever från EU-medlemsländer, visserligen). Också bifoga ett frankerat returkuvert. Haha, okej, Kina, visst att du tydligen inte riktigt upptäckt alla under datorer och internet kan åstadkomma (såsom spridning av digitala kopior), men som det där returkuvertet ställt till med problem! Jag ska bespara er detaljerna, men det hela löste sig efter åtskillig möda, stress och oro från mig och mina fina föräldrar som hjälpte till. Det hela kan dock sammanfattas ungefär såhär: Sverige säljer inte internationella postkuponger. Men nu är det gjort. Så jag åker hem i sommar och kommer sedan förhoppningsvis tillbaka i höst.

Så under det här senaste halvåret har jag alltså haft den här tanken i bakhuvudet som gradvis kristalliserats till visshet. Under tiden har förstås ämnet kommit på tal med familj och vänner; varför gillar du Kina? Jag säger till dem att jag trivs hemskt bra här, och då frågar de en smula förvirrat om jag inte menade de första cirka trettio minuterna av samtalet som jag ägnade åt att klaga över diverse märkliga händelser och fenomen. Jag inser att det kanske verkar en smula inkonsekvent av mig. Så varför gillar jag Kina? Varför vill jag komma tillbaka? Först och främst ska väl konstateras att jag inte har några andra planer. Vid någon tidpunkt i den inte allt för fjärran framtiden är det dags att börja på universitetet, liksom ta sin utbildning och det här med att bli vuxen på allvar, men jag vet inte vad jag vill plugga än, så vad vore poängen? I mitt liv här håller jag mer eller mindre konstant på med saker som jag älskar och fascineras av - språk och kulturskillnader, inte bara med Kina utan också med olika folk från olika länder. Det ligger det en oerhörd frihetskänsla över att bo själv i Beijing, särskilt för mig som aldrig förut bott hemifrån lilla Hummelsta. Dessutom gillar jag kinesiska och jag vill lära mig språket ordentligt. Ett år är liksom inte nog. Jag vet inte om två år kommer vara det heller, men jag kommer åtminstone nå en nivå som är relativt lätt underhållen (alltså, jag kan förstå tillräckligt för att rätt obehindrat läsa böcker och se på serier och filmer), och jag är rädd för att jag kommer förlora det jag lärt mig om jag bara åker hem nu. Mitt liv nu är förverkligandet av en dröm jag haft sedan tolvårsåldern, och jag vill inte att det ska ta slut riktigt än.

För övrigt har insikten om mängden klagande jag gör också fått mig att medvetet börja leta mer efter saker jag tilltalas av i kinesisk kultur. En av sakerna jag insett är att jag uppskattar att kineserna inte lider av samma känsla av berättigande som många svenskar i min erfarenhet gör. I Kina måste man kämpa för allt - det finns så mycket folk att konkurrensen är stenhård. De har också en historia som lärt dem att resurserna inte räcker till alla, så om du inte är framme blir det inte över till dig. Nu ska det sägas att jag definitivt tycker att det kinesiska samhället går för långt i mångt och mycket - små barn som frågar om barn i USA faktiskt går ut och leker och suckar avundsjukt när de hör svaret, den för mig absurda pressen som ligger på high school-eleverna som vet att de ska ta ett prov vars resultat kommer bestämma vilket universitet de kan komma in på och alltså hela deras framtid och så vidare. Men jag minns hur mina klasskamrater på gymnasiet klagade. De klagade att vi var tvungna att plugga hela tiden, att vi hade tre prov den veckan, kan vi inte flytta ett?, jag borde ha fått MVG på den här uppgiften, etcetera. I verkligheten var vår arbetsbörda aldrig så tung, egentligen är det inte meningen att du ska behöva plugga speciellt inför ett prov och nej, du borde faktiskt inte alls ha fått MVG på den där uppgiften. I Sverige är det många av oss som förväntar oss att ett gott liv bara ska komma till oss. Det är ju vår rätt som människor! Men det är inte sant. Ett gott liv är vår rätt som svenskar. I Kina vet alla du måste jobba ashårt (eller ha asrika föräldrar) för att komma någonvart.

Senast jag skypeade med min familj föreslog mina systrar att jag skulle erbjuda mig att svara på frågor som läsare eventuellt har. Jag sade till dem att jag inte vet om någon är intresserad av att ställa några frågor, men de sade att de minsann tänkte ställa en massa frågor. Man skulle kunna ifrågasätta varför de i ett samtal ansikte mot ansikte kände behovet av att upplysa mig om att de tänker skriva frågor till mig, men jag förstår att de bara vill visa sin kärlek. I vilket fall som helst, om någon har några frågor rörande Kina eller mitt liv i Kina är ni fria att fråga dem.

Den här veckan kommer jag att vara ledig torsdag och fredag eftersom att det är första maj, och vem kan bry sig mer om arbetarna än det röda Kina? Till skillnad från kineserna kommer jag dock inte behöva gå i skolan de två följande söndagarna för att väga upp för det. Min fina vän Tea kommer på besök! Hon kommer på torsdag (alltså i övermorgon), just när min ledighet börjar, och så ska hon stanna i tretton dagar. Det kommer bli lite svårt att balansera mitt vanliga liv (i synnerhet skolarbetet) med att vara värd åt henne, men det ska bli roligt!

Vitt fluff svävar runt på campus, i Beijing. Det är överallt; ute på gatorna, inne i idrottshallarna, kantinerna, i folks hår och i folks näsor. Utlänningarna muttrar om att luftföroreningarna har hittat ett nytt vapen att attackera oss med. Kineserna kallar det 柳絮 - översatt till engelska ”willow catkins”. Vad det är är ett tecken på att sommaren är i antågande.

Två kompisar och jag ute på krogen i Wudaokou. Ovanligt för mig, men det var skoj!

Jag blev förvånad när jag såg denna sökannons; många smått märkliga annonser har man sett, men jag hade aldrig hört talas om en kines som vill ha en indiansk partner! (Råkade skriva indisk förut, men det skyller jag på den språkförvirring som råder över min tillvaro.)

En av huvudvägarna på campus. Fluffet syns dock inte - bilden togs några dagar innan det dök upp på allvar.

Vad jag skulle tro att de flesta tycker är mer spännande än min resa till Chengde är min resa till Hongkong. Det är i alla fall vad jag själv känner.

Historien bakom den här resan är att en av Cassis amerikanska kompisar ville åka till Kina och resa runt en del. På grund av olika omständigheter var precis tiden kring våra mid-terms den enda hon kunde åka. Den här kompisen reste först runt litegrann på egen hand inne i vad som kallas Mainland China, och så skulle vi möta henne i Hongkong. Det blev inte riktigt så, utan vi möttes i Shenzhen istället, men det blev typ samma sak. Denna kompisen, vars namn är Jessie, reste så småningom med oss tillbaka till Beijing och stannade här i några dagar innan hon åkte hem igen.

I alla fall på började Cassi och jag vår resa under fredagskvällen den 11/4. Först ägnade vi nästan 24 timmar på ett tåg ner till staden Shenzhen i södra Kina som gränsar till Hongkong.

  T

Vi hade alltså sovplatser. Cassi och jag hade varsin toppvåningssäng. Det var inte första gången jag tagit "sleeper" tåg, men det här är den i särklass längsta tågfärden jag varit på. Natten var ändå rätt bekväm, förutom att mannen under Cassi snarkade något så förskräckligt. Vi ägnade en stor del av tågfärden åt att plugga. Förbipasserande kineser fann detta hemskt fascinerande. Jag blev också frågad av en jättesöt liten pojke varför mina ögon ser ut som de gör. Det är möjligt att jag är den första blåögda personen han sett. Jobbigt nog är min kinesiskanivå inte tillräckligt hög för att kunna förklara genetik på ett sätt som är begripligt för någon, än mindre en sexåring.

Genom tågfönstret såg jag för första gången det Kina man lärt sig att förvänta sig; halmhattsiklädda människor, ensamma med bara sin vattenbuffel till hjälp arbetandes ute på gröna risfält.

På lördagskvällen anlände vi i Shenzhen, en av de där kinesiska städerna som har sisådär sju miljoner människor men ingen i Sverige har hört talas om. Där mötte vi Jessie och stannade över natten. Nästa dag åkte vi Shenzhens tunnelbana till gränsen, gick igenom gränskontrollen och kunde sedan direkt kliva på Hongkongs tunnelbana som tog oss till biten till den egentliga staden. Roligt nog så behöver man som svensk och amerikan inget visum eller så för att komma in i Hongkong och stanna där i 90 dagar, men som en vanlig kines behöver man visum och kan normalt ändå bara stanna 30 dagar.

Hongkong är verkligen annorlunda från Mainland. Territoriet gick tillbaka till Kina år 1997, och är numera mer eller mindre helt autonoma förutom när det kommer till utrikespolitik och militär. Spåren efter stadens speciella historia är märkbara överallt, åtminstone för mig som bott i Beijing och sett en hel del andra kinesiska städer. De använder traditionella tecken istället för de förenklade som kommunisterna införde i "fastlandet", staden är ren (för några dagar sedan blev det stor kontrovers när ett par från fastlandskina lätt sitt barn uträtta sina behov (helt normalt på fastlandet) på gatan i Hongkong), korrekt engelska återfinns mer eller mindre överallt. Och utlänningarna! Cassi och jag blev helt ställda av av den etniska mångfalden. Så mycket internationella människor vet jag inte om jag någonsin har sett, och att ha kommit från Beijing så blev intrycket desto mer intensivt; indonesier, britter, indier, amerikaner, alla möjliga hudfärger och etniciteter. I Hongkong har förstås också de flesta kantonesiska som modersmål, och även om de också använder mandarin i många sammanhang så kommunicerade vi främst med hjälp av engelska, vilket kändes väldigt märkligt för Cassi och mig.

Hongkong är den mest vertikala staden i världen, och det var sannerligen mycket trångt. Förvirrande var också vänstertrafiken.

Vi åkte upp till Victoria Peak och såg den klassiska vyn över Hongkongs skyline i mörker.

St. Andrews. Kyrkan passade in märkligt väl i denna stad som så kännetecknas av blandningen mellan kinesisk och västerländsk kultur.

Vid ingången till Kowloon Park, där ett antal av Hongkongs mest kända seriefigurer fått statyer uppresta.

Längre in i Kowloon Park.

Jag hade under resans gång en pågående fascination för Hongkongs gränder. Det är lätt att föreställa sig en en actionfilm från åttiotalet - en världsvan polis jagar efter en skum triadmedlem, det blir till slagsmål, och även om lysande kampsportsfärdigheter visas upp lyckas skurken fly då hans kompisar dyker upp med förstärkning.

Folk som chillar ute på gatan. Bild tagen från en av de förtjusande spårvagnarna man kunde åka i Kowloondelen av staden.

Hongkongs hjälte där han hör hemma - Avenue of Stars.

Bild tagen från Avenue of Stars under den dagliga ljusshowen.

Vi åt för att vara ärlig inte så mycket kantonesisk mat, man vi lyckades gå till ett riktigt dim sum-ställe. Dim sum är små rätter, oftast med kött eller söta, som serveras och som du kan acceptera eller vägra. Just de här smakade som sockerkakesmet.

Jag, lycklig, framför ytterligare en gränd.

Vi tog en färja till Lantau Island. Här syns alltså Kowloon Bay i förgrunden. Längre till vänster hade man kunnat se Hongkong Island.

På Lantau Island efter en en busstur då vi fick se den fantastisk vackra miljön, gigantiska bronsbuddha och jag.

Cassi, jag och kon jag döpte till Gerbert. Vi försökte bli vänner, men Gerbert var inte så mottaglig. Fortfarande på Lantau Island.

Vid en del av Temple Market. Det slutade med att vi alla tre köpte en varsin målning av Hongkong i olika färger.

På onsdagsmorgonen reste vi tillbaka till Shenzhen, där Cassi och jag ägnade tiden vi hade att vänta på vårt flyg tillbaka  med att plugga inför mid-terms (som började tidigt nästa dag). Så småningom kunde vi gå på planet. Oväntat (för oss) landade det i Yichun och släppte av och på passagerare innan det sedan återupptog färden tillbaka till Beijing. Det var en riktigt, riktigt turbulent flygtur. Jag mådde så illa ett tag att jag spydde, och jag brukar inte bli åksjuk. Sedan hade vi en rolig midnattsåktur med rasistisk taxichaufför i väl tillbaka i Beijing. Han åkte fel och fick oss att betala för det. Till slut kom jag i alla fall tillbaka till mitt rum och kunde sova i några timmar innan det var dags för prov.

Jag tyckte väldigt mycket om Hongkong, så tack för ditt goda råd, mamma!

Okej, så mor min sade åt mig att jag måste berätta mer om mina resor. Då hon visat sig vara en mycket klok människa, som dessutom hjälpt mig en hel del under min livstid, inte minst på sistone med en väldigt krånglig stipendieansökan (det gjorde även far min, men det är en annan historia) så har jag bestämt mig för att göra henne till viljes.

Fredagen den 4/4 skyndade jag och sju andra av Beishidas utländska kinesiskaelever oss till tågstationen efter att dagens lektioner var över. Vi satt på det väldigt långsamma tåget i cirka fem timmar (det faktiska avståndet är inte så långt), och på kvällen anlände vi i Chengde. Chengde är en liten stad (har inte ens en halv miljon invånare!) som är känd för att ha varit en sommarort för kejsaren och hans hov under Qing-dynastin. Det som finns att se är därför mest historiska byggnader och miljöer.

Inne i The Mountain Resort, alltså en väldig park som stod till kejsarens förfogande. Det var dit vi tog oss under lördagen.

Cassi, jag och fotografens tumme.

En typisk kinesisk skylt; en poetisk blandning av obskyr, fantasifull engelska, vad som förefaller vara typos och så förstås en upplysning om hur du känner inför skyltens ämne.

Vårt besök inföll kanske inte under den allra bästa årstiden, men även om det inte syns på bilden var parken också full av blommande plommonträd.

Under söndagen besökte vi några tempel. Det var inte bara vi som hade den idén.

Putala-templet från nära håll. Byggt i tibetansk stil var det en gång ett kloster. Väldigt stort var det också.

Inne i Putala-templet. Det roliga med att besöka gamla kinesiska byggnadsverk är att ibland när man tittar lite närmare på de vackra takmålningarna inser man att någon driftig underhållspersonal satt på någon slags pappklistermärken som efterliknar originalmönstret på de ställen man kan anta att färgen nötts allt för mycket.

Inne i på tempelområdet tillhörande ett av de mindre templena i närheten av Mountain Resort. Här ser man de väldigt typiska vita plommonblommorna. Notera draken på taket!

Efter att ha besökt templen bestämde vi oss för att bergsvandra litegrann. Detta är när vi var på väg ner från berget i skymningen. Det var väldigt vackert.

Tidigare under bergsvandringen, mina resekamrater framför vad som officiellt kallades Hammarstenen.

Under måndagen ("Tomb-sweeping Day", som vi alltså fortfarande var lediga under) gjorde vi inte så mycket intressant. Jag satt mest på ett fik och pluggade, för jag visste att jag skulle vara hemskt upptagen ända fram till mid-terms. Så tog avgick vårt tåg på kvälle, och vi kom tillbaka till Beijing mitt i natten, köade efter en taxi i någon timme innan vi till slut kom tillbaka till skolan.